7. maj, 2014

DÅ liksom NU

Igår var jag och lyssnade på min gamla klasskamrat Marcus Birro i Smyrna kyrkan. Jag var där av flera anledningar. De ena var att jag ville höra hur han talar till sin publik i egenskap av författare.

Det andra var att jag varit så arg på honom. Arg för att han tog allt syre i klassrummet och sa så mycket dumt.

Jag vill försonas i mitt hjärta med honom på något sätt. Kanske låter tramsigt. Jag ville tro, hoppas och önska att han vore annorlunda. Jag ville öppna mina blå och känna att det faktiskt var så, att människor förändras och blir klokare med tiden!

Jag skrev en krönika för många år sedan som kanske förtydligar min ilska kring honom,för den som vill läsa,

http://www.barnsidan.se/blogs/lotta/marcus-birros-pahopp-pa-maria-sveland.htm

 

Första delen var underhållande för mig. Minnen där Marcus tog mig tillbaka till 1989 och jag tyckte att han på något sätt stod för den unga killen som han var då. Kändes äkta och ärligt. Med glimten i ögat förmedlade han allt det trasiga, svåra, roliga och lättsamma.

I pausen köpte jag boken och man kunde bli signerad. I kön stod äldre damer och trängdes och var otåliga. En dam i rullator kramade honom varmt och sa med all säkerhet massor av fina ord viskandes nära hans öra.

Visst är det vackert att han är nykter och att han har skapat så mycket bra på nio år.

När jag väl kommer fram kramade han om mig och sa att vi borde ha en återträff med klassen snart. Det tror jag inte att vi någonsin kommer att ha. Inte för att låta negativ men vi var inte en sådan klass som har återträffar.

Jag sa att han nu hade chansen att skriva något snällt i boken eftersom han skrev i min studenthatt

"14 år och söt!"

han svarade,

 -Skrev jag det?

- Ja!

- Varför skrev jag det?

Han skrev i boken,

"Tack för att du kom" och sedan minns han FÖRSTÅS inte mitt namn...

- Ann-Charlotte, Charlotte och Charlotta...

Han nämnde det där med återträffen igen och att vi hade något slags bloggräl. (Det hade vi inte, men jag förstod att han syftade på min krönika ovan).

Jag föreslog en fika och han sa att han åkte hem imorgon ( idag ) och kunde fika som idag. Jag skäms för jag kände med en gång att det inte var sant. Att han aldrig skulle fika med mig. Han skrev sin mejl i boken. Bad mig mejla på kvällen och verkade alltför ivrig och entusiastisk och gav mig en kram till.

Andra delen bestod av ett samtal mellan Marcus och pastorn och då blev jag ledsen i hjärtat. Abort motstånd och väldigt strikta åsikter.

Jag håller med Marcus att det är tråkigt med svansen som blir när de skriver näthat mot honom. Det är hemskt, men han säger saker som får mig att bli ledsen. Saker som är bakåtsträvande enligt mig. Saker som får mig att känna att kyrkan inte är till för alla. Jag ville sträcka upp min hand och fråga, men det var inte ett sådant forum, Jag ville säga saker som ursäkta kvinnor som blir våldtagna är de också tvungna att föda fram det barnet eftersom ett liv är ett liv?

På resan hem i smattrande vårregn satt två damer. Den ena sa att Marcus hade stark vittnesbörd och den andra sa att han satte djupa spår i henne. Att han är en sådan fin människa.

Idag är det gråmulet ute. Marcus senaste bok med spretig handstil i ligger på hallbordet.

Dagens samhälle möjliggör så  mycket. Det är så lätt att se vad som händer i varje enskild människas liv och på facebook skriver han och tackar för sin kväll i Smyrna kyrkan och ja som jag redan tänkt ut och förstått är han hemma på Södermalm i Stockholm igen och åkte med all säkerhet redan igår direkt efter hans uppträdande. (just det man ser det också timmarna på fb.) Ibland har man svaren inom sig.

Så någon återträff/fika var det aldrig tal om!

Allt känns fortfarande som då och då blir förstås nu fast det bästa av allt är att min ilska är helt försvunnen. Ler stort

 

//Lotta