17. apr, 2014

KREATIVT SKRIVANDE VID VÄXJÖ UNIVERSITET

Jag slutade arbeta med socialt arbete och började studera hälsopsykologi och kreativt skrivande vid Växjö universitet. Samtidigt skrev jag bland annat för tidningen Barn i stan om barns känslor.

Så här i skrivande stund kan jag känna att kursen var nyttigt fast ändå rätt tuff, eftersom studenterna skulle ge kritik på nätet skapade det någon slags Robinsson-anda.

En funktionshindrad kille hade svårt med motoriken och fick utstå mycket kritik under kursens gång att hans självkänsla dalade.

Han liksom jag följde aldrig med vidare upp till B- kursen.

Jag tyckte resvägen var lång till Växjö och tidigare har jag läst i Borås som är betydligt närmare och lagom resväg.

Kursen höll en bra nivå och jag utvecklades mycket. Vi fick träffa en författare och diskussionerna var livliga och givande. Träffade trevliga människor och utvecklade mitt skrivande.

På våren skulle vi lämna prosa och dikt och skriva längre texter och jag plockade fram mitt manus Bara för din skull.

Någon tyckte att jag skrev grälla texter och någon annan kallade mig kvinnan som älskar adverb och adjektiv. Det var förstås alldeles sant.

Joachim, den funktionshindrade killen skrev alltid vänliga omdömen till mig.

En gång skrev han Charlotta Lagerberg Thunes, Du är författare! Snart kommer vi alla se dina böcker i bokhyllorna i varje bokhandlares butik! Så snällt skrivet.

Jag minns inte hela hans namn Joachim något? Om jag bara visste var han bodde så skulle jag sända honom en bok så klart.

När mina kurskamrater skulle läsa lite ur boken visste jag redan reaktionerna. Klichéartat och att de hade hela storyn klart för sig.

Jag fick höra att jag hade driv och tempo i boken men också att de fanns en del klichéer som behövde tonas ner.

Tro mig, det är svårt men det har sitt syfte och det är lätt att skriva läsaren på näsan.

Jag skrev tillbaks att vissa klichéer kan vara bärande markörer som t e x filmen/boken Grabben i graven bredvid som enligt mig är full med klichéer, men den är ändå bra tycker jag.

Hur som helst , så växte manuset med resans gång och kursen avslutades och jag blev godkänd och jag jobbade vidare med min barnboksfigur Poppe.

När jag några år senare tog upp manuset igen och läste mina kurskamraters omdömen med lite nya glasögon tyckte jag att de hade skrivit snälla och bra omdömen.

Ska jag ge den där boken en sista chans till eller ska jag förkasta boken helt och hållet?

Det är ju så svårt att bli utgiven?

Det tåls att tänka på!

Tack Jocke för alla dina snälla ord!

//Lotta